Morgontankar

Varje morgon på väg till jobbet möter jag en man och en kvinna. Kvinnan är i 70-årsåldern och går kutryggigt i en sliten grå kappa. Mannen är runt 40 eller 50, han har mjukisbyxor som inte ser helt rena ut och mössa neddragen över öronen. De håller varandra i handen.

Paret sätter verkligen myror i huvudet på mig. Är mannen utvecklingsstörd och blir ledd någonstans av sin åldriga moder. Han har bott hemma hela livet och hon har skämt bort honom. Hon har varit en orolig mamma som vakat över honom, hela tiden med ett stygn av dåligt samvete eftersom hon fött en son som samhället aldrig riktigt accepterat. Kanske börjar hon känna ångest för att hon snart kommer att behöva lämna honom ensam i en värld han varken förstår eller behärskar.

Eller är det tvärtom. Är det mannen som tar hand om sin gamla mamma. Eftersom han aldrig fick några syskon har han bott nära sin mor . Trots att de går en promenad varje morgon innan han går till jobbet och att han alltid äter middag hos henne brukar hon klaga på att han så sällan hälsar på. Kanske föraktar han henne för att han tycker att hon hindrat honom från att bli allt han kunde bli och förstår inte att han hela tiden har fällt krokben för sig själv.

Samtidigt som jag inte kan sluta tänka på paret så irriterar jag mig på att jag måste tänka på det. Att jag känner ett behov av att veta vem av dem som tar hand om den andre. Att det skulle vara viktigt att sortera in den ena i det ”normala” facket och den andra i det ”onormala” facket. Som att det måste vara så. Som att det var viktigt.