Världens sämsta bästa kund II

På mitt jobb kan man ordna sin lunch på många olika sätt. Man kan ha med sig matlåda, man kan gå till någon av restaurangerna och man kan köpa något på Pressbyrån eller på ett café. Eller så kan man våga sig ner i källaren och inhandla sin lunch från "kulverttanten". Kulverttanten är den vuxna motsvarigheten till mattanten. Hon säger med barsk röst åt en att ta sallad (vilket innebär att betala femton kronor för en ledsen gurkbit och lite dammiga morötter) och försöker kontinueligt undervisa sina kunder i någon slags näringslära. Eftersom jag alltid köper samma mat (om man har hittat den godaste färdigmaten förstår jag inte varför man ska variera sig) ser hon det lite som sin plikt att uppfostra mig. "Det finns annan mat" brukar hon ryta lite kärvänligt vilket får mig att göra en av två saker: 1. släppa maten och springa eller 2. upproriskt stå kvar med mina köttbullar och tänka "kunden har rätt, kunden har rätt". Då känner jag mig allid lite som en vinnare när jag går därifrån med mina köttbullar och min deprimerade sallad.

Ironin är död leve ironin

709 f.kr. landar ett rymdskepp med utomjordingar i Norge på jakt efter ett monster. Outlander - Vikings vs Aliens. Ironin är, om inte död så i alla fall, redundant.

Världens sämsta bästa kund

Jag är världens sämsta bästa kund. Bästa för att jag är väldigt trevlig mot dem jag handlar tjänster av och sällan klagar eller säger något negativt. Sämsta för att det är ju inget som blir bättre av det, jag lider och de får ingen chans att bättra sig.

Mitt rekord i att vara sämsta bästa kund sattes för några år sedan när jag fick en tvestjärt i min mat. Jag klagade visserligen och fick ny helt annan mat men när notan kom stod båda mina huvudrätter med. Jag blev upprörd men tänkte att de ju ändå hade haft utgifter för min tvestjärts-moussaka och betalade därför snällt. Men som lagom Svensson-hämnd jag la inget i dricks. Där fick dom!

Just nu visar sig mitt sämsta bästa kundskap hos mig som körskoleelev. Jag har kört med min lärare i ungefär ett halvår och man kan väl inte riktigt säga att vi klickade. Hon är ganska strssad och opedagogisk vilket inte är de bästa egenskaperna för en lärare, oavsett vilken sorts lärare det är. Dessutom benämner hon mig som "vännen" vilket gör mig irriterad och tro mig vi är inte och kommer aldrig bli vänner. "Vännen titta ordentligt i döda vinkeln" jag håller lite hårdare i ratten, "växla vännen", greppet hårdnar ytterligare, "nu har du lite bråttom vännen", fingrarna börjar vitna, "men oj vännen nu spänner du dig så där igen, slappna av vännen". Om mitt liv hade varit en film hade det varit här jag drämde hennes huvud i instrumentbrädan men som världens sämsta bästa kund säger jag istället "oj då, det märkte jag inte" och försöker tänka på annat. Men snart kommer min lagoma Svensson-hämnd, jag ska byta körskola! I nästa vecka kommer jag att köra med en helt annan körskola, sen kommer jag att boka av alla inplanerade tider hos min körskolelärare. Där fick hon!

Morgontankar

Varje morgon på väg till jobbet möter jag en man och en kvinna. Kvinnan är i 70-årsåldern och går kutryggigt i en sliten grå kappa. Mannen är runt 40 eller 50, han har mjukisbyxor som inte ser helt rena ut och mössa neddragen över öronen. De håller varandra i handen.

Paret sätter verkligen myror i huvudet på mig. Är mannen utvecklingsstörd och blir ledd någonstans av sin åldriga moder. Han har bott hemma hela livet och hon har skämt bort honom. Hon har varit en orolig mamma som vakat över honom, hela tiden med ett stygn av dåligt samvete eftersom hon fött en son som samhället aldrig riktigt accepterat. Kanske börjar hon känna ångest för att hon snart kommer att behöva lämna honom ensam i en värld han varken förstår eller behärskar.

Eller är det tvärtom. Är det mannen som tar hand om sin gamla mamma. Eftersom han aldrig fick några syskon har han bott nära sin mor . Trots att de går en promenad varje morgon innan han går till jobbet och att han alltid äter middag hos henne brukar hon klaga på att han så sällan hälsar på. Kanske föraktar han henne för att han tycker att hon hindrat honom från att bli allt han kunde bli och förstår inte att han hela tiden har fällt krokben för sig själv.

Samtidigt som jag inte kan sluta tänka på paret så irriterar jag mig på att jag måste tänka på det. Att jag känner ett behov av att veta vem av dem som tar hand om den andre. Att det skulle vara viktigt att sortera in den ena i det ”normala” facket och den andra i det ”onormala” facket. Som att det måste vara så. Som att det var viktigt.