1273:-

Vissa saker hade jag inte räknat med som blivande förälder. Jag vet ju att man i Sverige får insemineras som gift icke-hetero och att båda då räknas som föräldrar direkt. Jag trodde, lite naivt, att samma sak gällde om man har valt att åka utomlands för insemination. Kanske något papper att skriva på och sen fritt fram. Men inte. Inte alls. Inte det minsta lilla faktiskt. När det här barnet föds har det en förälder och det är jag. Min fru däremot måste adoptera vårt barn. Något som skulle kunna vara en enkel sak. Som sagt ett papper att skriva på eller så men det är som sagt ganska mycket mer komplicerat.

Först måste faderskapsutredningen läggas ned, något som går snabbt när vi kommer med vårt kvitto från Storkkliniken. Jag tycker rent utav att det borde gå att ordna i förväg men det tyckte inte socialmänniskan som jag pratade med i telefonen. Barnet måste ha ett personnummer först. Sen ska ett möte bokas där de kan ordna med det.

Efter detta ska som sagt min fru adoptera vårt barn och det är ingen enkel historia. Vad jag har kunnat läsa mig till innefattar den en utredning innehållande åtminstone ett hembesök, ett flertal intervjuer och två brev från referenser (som ska intyga att min fru blir en bra förälder). Sen ska frågan upp i ett par nämnder innan vi får beslutet.

Hela den här resan tar ca sex månader.

Det tar alltså sex månader att komma fram till ett beslut som vi redan nu vet vad det kommer bli (en enda gång har det blivit avslag men det beslutet överklagades och ändrades). Det tar sex månader att komma fram till om det här barnet får det bättre med två föräldrar än med bara mig. Det tar sex månader och kostar skattebetalarna massvis med pengar. Hur kan det vara så här? Varför tar inget politiskt parti i den här frågan?

Jag hoppas ändå att det jag har läst är överdrifter men inom ett halvår lär vi veta hur det fungerar i verkligheten.

Men 1273:- då undrar du. Jo det är den summan jag kan få från försäkringskassan varje månad eftersom jag är ensamstående förälder. Ensamstående och gift på en gång. Hur sjukt är inte det?

Same same but different

Förlossningsdagen närmar sig med stormsteg och för några veckor sen skolkade vi från sista föräldragruppen. Det känns lite som att man är en dålig förälder innan man ens är förälder. Till vårt försvar kan jag väl säga att föräldragruppen verkligen var under all kritik. Första träffen gick ut på att en barnmorska frågade "Är det någon som vill säga något?" och sen började två av de mest plågsamma timmarna i mitt liv. Där satt vi knappt tjugo förstagångsföräldrar och tittade i golvet och skruvade på oss. Av någon anledning verkar även vår "regnbågsprofilerade" MVC övertygade om att det är större skillnad än likhet mellan oss och andra föräldrar. Därför fick vi sitta där i vår regnbågsgrupp och förväntades dela med oss av våra erfarenheter. Förstår de inte att det som är störst nu är att det ska komma en ny person in i våra liv och den som har mest information om det är just barnmorskan. Vi vill ju veta allt! Och om vi sen kan dela med oss av egna erfarenheter och få extra förståelse är det en fin bonus. För självklart delar vi något som andra inte kan förstå: andras reaktioner, att behöva förklara sig, krångel med adoption och försäkringskassan (jag återkommer till det en annan gång). Men det viktigaste delar vi ju med alla förstagångsföräldrar det ska komma en ny människa in i vår familj och vi har ingen aning om hur det ska gå. Hjälp!

Pride

Så var Pride över för den här gången men jag känner ändå att ett par saker bör kommenteras. Därför kommer här de tre bästa och sämsta sakerna med Stockholm Pride 2009:

Bäst:
1. Temat! Ett briljant tema som verkligen behöver lyftas. Alla behöver fundera på hur vi påverkas av heteronormen, för naturligtvis handlar inte heteronormen bara om heteron utan genomsyrar hela samhället och påverkar alla. (När flatorna som pratar om hur krångligt det var att närståendeadoptera pratar om pappa-dagar förstår man precis hur påverkade vi alla är.)

2. 90-talskvällen, Dusty-hyllningen och Marit Bergmankonserten. Fantastiska kvällar i Parken.

3. Alla fantastiska människor som jobbar, föreläser och uppträder gratis. Ni är hjältar!

Sämst:
1. Första platsen går oavkortat till de puckon som gick maskerade i paraden och bar på hat-budskap. Ni har inget i paraden och göra och jag hoppas att ni blir portade till nästa år.

2. Schlagerkvällen. Ett enda långt evighetsmedley av kören. Om jag ville höra alla årets låtar skulle jag köpa finalen på DVD och titta på. Jag vill ha åttondeplatser från 1981 med orginalkläder och -koreografi.

3. Röken. Seriöst vad är det för fel på HBT:arna. Förstår de inte att man ser osnygg och dum ut när man röker. Dessutom dör man. Ändå rökte ungefär varannan parkbesökare hela tiden.

Världens sämsta bästa kund II

På mitt jobb kan man ordna sin lunch på många olika sätt. Man kan ha med sig matlåda, man kan gå till någon av restaurangerna och man kan köpa något på Pressbyrån eller på ett café. Eller så kan man våga sig ner i källaren och inhandla sin lunch från "kulverttanten". Kulverttanten är den vuxna motsvarigheten till mattanten. Hon säger med barsk röst åt en att ta sallad (vilket innebär att betala femton kronor för en ledsen gurkbit och lite dammiga morötter) och försöker kontinueligt undervisa sina kunder i någon slags näringslära. Eftersom jag alltid köper samma mat (om man har hittat den godaste färdigmaten förstår jag inte varför man ska variera sig) ser hon det lite som sin plikt att uppfostra mig. "Det finns annan mat" brukar hon ryta lite kärvänligt vilket får mig att göra en av två saker: 1. släppa maten och springa eller 2. upproriskt stå kvar med mina köttbullar och tänka "kunden har rätt, kunden har rätt". Då känner jag mig allid lite som en vinnare när jag går därifrån med mina köttbullar och min deprimerade sallad.

Ironin är död leve ironin

709 f.kr. landar ett rymdskepp med utomjordingar i Norge på jakt efter ett monster. Outlander - Vikings vs Aliens. Ironin är, om inte död så i alla fall, redundant.

Världens sämsta bästa kund

Jag är världens sämsta bästa kund. Bästa för att jag är väldigt trevlig mot dem jag handlar tjänster av och sällan klagar eller säger något negativt. Sämsta för att det är ju inget som blir bättre av det, jag lider och de får ingen chans att bättra sig.

Mitt rekord i att vara sämsta bästa kund sattes för några år sedan när jag fick en tvestjärt i min mat. Jag klagade visserligen och fick ny helt annan mat men när notan kom stod båda mina huvudrätter med. Jag blev upprörd men tänkte att de ju ändå hade haft utgifter för min tvestjärts-moussaka och betalade därför snällt. Men som lagom Svensson-hämnd jag la inget i dricks. Där fick dom!

Just nu visar sig mitt sämsta bästa kundskap hos mig som körskoleelev. Jag har kört med min lärare i ungefär ett halvår och man kan väl inte riktigt säga att vi klickade. Hon är ganska strssad och opedagogisk vilket inte är de bästa egenskaperna för en lärare, oavsett vilken sorts lärare det är. Dessutom benämner hon mig som "vännen" vilket gör mig irriterad och tro mig vi är inte och kommer aldrig bli vänner. "Vännen titta ordentligt i döda vinkeln" jag håller lite hårdare i ratten, "växla vännen", greppet hårdnar ytterligare, "nu har du lite bråttom vännen", fingrarna börjar vitna, "men oj vännen nu spänner du dig så där igen, slappna av vännen". Om mitt liv hade varit en film hade det varit här jag drämde hennes huvud i instrumentbrädan men som världens sämsta bästa kund säger jag istället "oj då, det märkte jag inte" och försöker tänka på annat. Men snart kommer min lagoma Svensson-hämnd, jag ska byta körskola! I nästa vecka kommer jag att köra med en helt annan körskola, sen kommer jag att boka av alla inplanerade tider hos min körskolelärare. Där fick hon!

Morgontankar

Varje morgon på väg till jobbet möter jag en man och en kvinna. Kvinnan är i 70-årsåldern och går kutryggigt i en sliten grå kappa. Mannen är runt 40 eller 50, han har mjukisbyxor som inte ser helt rena ut och mössa neddragen över öronen. De håller varandra i handen.

Paret sätter verkligen myror i huvudet på mig. Är mannen utvecklingsstörd och blir ledd någonstans av sin åldriga moder. Han har bott hemma hela livet och hon har skämt bort honom. Hon har varit en orolig mamma som vakat över honom, hela tiden med ett stygn av dåligt samvete eftersom hon fött en son som samhället aldrig riktigt accepterat. Kanske börjar hon känna ångest för att hon snart kommer att behöva lämna honom ensam i en värld han varken förstår eller behärskar.

Eller är det tvärtom. Är det mannen som tar hand om sin gamla mamma. Eftersom han aldrig fick några syskon har han bott nära sin mor . Trots att de går en promenad varje morgon innan han går till jobbet och att han alltid äter middag hos henne brukar hon klaga på att han så sällan hälsar på. Kanske föraktar han henne för att han tycker att hon hindrat honom från att bli allt han kunde bli och förstår inte att han hela tiden har fällt krokben för sig själv.

Samtidigt som jag inte kan sluta tänka på paret så irriterar jag mig på att jag måste tänka på det. Att jag känner ett behov av att veta vem av dem som tar hand om den andre. Att det skulle vara viktigt att sortera in den ena i det ”normala” facket och den andra i det ”onormala” facket. Som att det måste vara så. Som att det var viktigt.